Minns när jag flög själv första gången i sjuårsåldern.

Min allra första flygresa när jag var sju år är ett kärt och starkt minne. Sju år och stolt som en tupp över att resa ensam.

Min farmor och farfar bodde i Spanien då, närmare bestämt Costa del Sol. Först bodde de i hus i Torreblanca där de hade en underbar liten trädgård med så mycket växter och ett bananträd.

Villan i Torreblanca
Torreblanca Nueva, början av 70-talet.

Efter det köpte de en lägenhet i Los Boliches så de slapp backen upp till huset.

Höghus Los Boliches.
Lägenhet i Los Boliches på 70- talet.

Då mina föräldrar arbetade hela sommaren fick jag tillbringa del av sommarlovet hos mina underbara farföräldrar. Jag blir varm i hjärtat av alla fina minnen därifrån och jag måste helt klart besöka båda ställena igen. Det står på min bucket list.

Jag åkte iväg själv från Kastrup med många förmaningar i huvudet. En av dessa var att jag skulle ty mig till flygvärdinnorna, som skulle ta hand om mig och akta mig för okända.

På en lapp i fickan hade jag flygplansnumret som jag skulle leta upp på en tv  och sedan gå till gaten med det numret som stod där.

Efter att ha vinkat av min bror vid säkerhetskontrollen skulle jag klara mig på egen hand.

Lydig gjorde jag som jag blivit tillsagd. Jag satt på en soffa och stirrade på tv:n  med lappen o handen. Jag väntade storögt på att texten ”Go to gate” skulle dyka upp.

En mamma med familj såg mig där jag satt. Hon frågade mig om jag väntade på någon. Stolt berättade jag att jag minsann åkte ensam, utan att släppa tv:n med blicken.

– Vi ska äta lite mat medans vi väntar och vi ska med samma plan som du. Vill du ha korv och pommes också och äta med oss?

Jag började mumla och mindes att jag skulle akta mig för okända.

Då pekade hon på ett bord några meter bort, där pappan och de två barnen satt.

Mina ögon var trötta efter stirrandet och mamman förklarade att de såg tv:n från bordet och att de tittade efter samma flyg så jag behövde inte vara orolig. Min mage började knorra lite vid tanken och jag tackade förläget ja.

Familjen var underbar och förväntansfull. Mätt och belåten klev jag på flygplanet när det var dags.

När jag steg ombord frågade flygvärdinnan om mitt namn och presenterade sig. Hon skulle ta hand om mig på resan. Hon visade vart jag skulle sitta och hjälpte mig med bältet och förklarade lite säkerhetsregler.

Jag kände mig så förväntansfull och välkommen. Med lite fjärilar i magen senare var vi uppe i luften. Jag var inte ett dugg rädd utan tyckte det var spännande.

Flygvärdinnan kom fram till mig och frågade om jag ville besöka piloten. Om jag ville, lyckan var stor. Vi gick in i cockpit och hälsade på piloten. Jag var helt överväldigad.

Lyckan blev total när flygvärdinnan gav mig en guldfärgad plastbrosch som det stod SAS i, med två vingar. Du är så duktig sa hon, så du får hjälpa oss lite. Jag var stolt som en tupp och överlycklig.

SAS junior emblem
Junior emblemet såg ut så här.

När någon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor var svaret givet: Flygvärdinna såklart.  Broschen jag fått var så värdefull för mig men nu finns den tyvärr inte kvar.

/Suss

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + tio =